Acceptans, hur når man dit?

Kommentera
Acceptans är det laddat med negativitet eller är det ett positivt ord för dig?
För mig är det ett positivt ord, men det har inte alltid varit så.
Våren 2011 drabbades jag av vad som värkade vara en utmattning. Jag gick från arbetande småbarnsförälder till fullständigt utmattad över en natt! 
Hade det funnits varningstecken? Ja, men inga som jag tog på så stort allvar att jag sökte läkare.
Ändå hadde jag minnesluckor, tvingats byta arbete till enklare och enklare.
Ändå väntade jag, hoppades jag, på någon form av förbättring.
Att hitta lösningar blev en ständig del av vardagen.
Tillslut avbröt kroppen alla försök, det fysiska har sista ordet när psyket saknar insikt.
Utmattnig/sjukskrivning var ett faktum.
Jag hamnade  hos en fantastisk psykolog via försäkringskassan, hon lärde ut KBT.
En av mina fösta oroliga frågor var, -" Ärligt hur lång tid tror du att det tar, 3 månader inte mer än ett halv år väl?"
Hon tittade vänligt på mig, och svara det kommer ta minst 1år!
Just då var det som någon drog bort mattan under mina fötter, 1 ÅR!!
Vad visste hon? Det måste väl gå att skynda på processen.
 
Mitt i krisen är man inte mottaglig.
Det har tagit mig lång tid att komma igenom, ut på andra sidan.
Det sista man vill är att acceptera, ge sitt bifall eller godkänna att krafterna tas ifrån en.
Det tar tid, tanke och vilja.
Att våga se livet som det verkligen är, att se sig själv för vad jag är, kan och klarar.
Utan att värdera mig efter arbetsinsats det är Acceptans!
 
 
Har jag Accepterat ett liv fyllt med Mmm fullt ut?
Nej, men livet går vidare!
I höstas köpte jag tavlan på bilden,som en ständig påminnelse.
Livet pågår och det är upp till dig och mig att leva det.
Kram Lisali