Bästa barndom's minnerna!

 
 
Nu är jag mitt i livet med egna barn,
Så att tänka barndomsminnen kanske känns lite väl avlägset?
Det är som om vi alla bara har, här och nu.
Vardags bekymmer fyller dagarna!
Jobbet, rutinerna, hemmet, barnen...
Men vi har ju alla ett förflutet, kanske är de bästa dagarna, de där bekymmers fria vi hade som barn?
Själv älskade jag att vara hos min mormor och morfar!
Irma och Stig
Dessa fantastiska människor, där var man alltid välkommen.
Dagen börja med varmchokladmjölk i köket med hembakade kardemumma skorpor.
Efter det var det morgon radio för barn, kanske sommarlovs morgon på tv, frukost med favorit pålägg.
 
Dagarna fylldes med upptåg i trädgården på lekplatsen i snickerboa eller i omgivande berg och kullar.
Här både fick man och vågade ströva runt, middag efterrätt, eftermiddags kaffe och senare kvällsmat, allt var pålitligt som ett urverk.
Vi fick pyssla och snickra, sy, rita och måla.
Plocka blombuketter och tomater och gurka i växthuset. Morfar var en mullvad som älska att gräva och plantera i trädgården.
Där fanns också en damm med en fontän... tänk så många timmar jag och min kusin Jimmy tillbringade där med att håva skräddare och skalbaggar... räkna och försöka få dom största!
Sen hälldes allt ner i dammen för att åter utmana dessa vatten djur när vi kom tillbaka.
Utanför altandörren var en kruka med en enorm bloddroppe varje sommar. Varje gång jag gick förbi smällde jag ett par knoppar i mellan fingrarna.... poff poff!
Vi gungade under ett par Tallar, bakom dom var tre stora silver granar som bildade en koja.
Dit in drog vi skrindan åt glass och bara mös.
Just här och just då var det en tillflykt.
I Tångaberg fyllde jag på mina batterier, allt var så kärleksfullt, genomtänkt och pålitligt!
Omsorg & trygghet tänk så viktigt det är för att barn skall bli trygga och få må bra! 
Barn som har närvarande vuxna förebilder, har ett enormt försprång, till lycka i livet, trygghet och mod att våga lita på andra.
Till skillnad mot barn som tidigt får lär sig att allt är upp till dom själva.
Det finns ingen att be om hjälp,,,, du måste förlita dig på din egen styrka....
vilket allternativ är bäst?
Jag skulle gissa på det första att barn får bli omhulldade och skyddade så länge det behövs men sammtidigt utmanas och uppmuntras till att klara en sak i taget och bli självständiga...
Att man får hjälp och kraft på vägen.!
Hur tänker Du? Påverkas vi av vår barndom?
Och i så fall, vad kan vi göra för att själva axla rollen som huvudperson i vårt eget liv? och leva det på ett sätt som vi själva valt och inte efter hur vi formats?
Som vuxen styr vi ju skutan själv så frågan är, vart vill jag åka och varför? Är det inte rimligt att man ställer sig sådana frågor?
 
Själv vet jag att jag är både ett maskros barn med trasig familjebild med föräldrar som inte riktig fått ihop livspusslet. Samtidigt är jag barnbarn till ett riktig helylle par med villa och trädgård, juvliga skollov med en varm ömsesidig omsorg.....
Jag älskade dom djupt och sörjde deras död som en sorg efter föräldrars trygghet, djup vänskap och respekt.
Kommer för alltid sakna dessa två, men tänker att jag fått så mycket livskunskap...
Dom visade hemligheten bakom familjelycka, trofasthet, kämparglöd, omsorg!
Dom var mitt trygghets system, nu försöker jag och gubben ha samma goda inverkan i vår egna familj... ❤
 
Började nyligen läsa en bok som heter;
Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom
Skriven av: Ben Furman
 
Kommer berätta mer om den snart, boken innehåller en hel del exempel på hur man kan andvända sitt förflutna som en resurs
i stället för att fastna i ett negativt tänk.
Bitterhet kommer från motsatsen, att man uppehåller sina tankar vid det som inte var bra.
 
Tänk värt, eller hur?
 
Bjuder på några barndoms bilder från Mormor och morfars hem;
 
 
 
Mormor Irma💛jag och stora syster.
 
 
 Jag i morfars park till trädgård.
 
 
 
 
 
Ny plockad blomma i handen i morfars växthus,
här var vi välkomna och vi fick plocka sol mogna tomater och gurka....
som vi gick och knapra på!
 
 
 
Kalas i uterummet här med min kusin😊
 
Vilka fantastisks dagar jag spendera i detta fina hem, och vi barn kom alltid först.
Här fick vi känna att vi var viktiga,
& älskade!
 
Borde vi inte hylla det fina i livet mycket mer?
Och minnas det som boostat oss?
Det tror jag!
 
🌺🌺🌺🌺🌺
 
Varma kramar 
 
Lisali
1 Åsa Gullberg :

skriven

Åh vilka fina minnen och bilder!💖💖

Svar: Tack😊
blommaiasfalt.blogg.se

Kommentera här: